Internationella Kvinnodagen. En dag om året uppmärksammas det som kan förenklas som ”kvinnofrågan” men som egentligen har att göra med maktrelationen mellan könen – och därmed i allra högsta grad berör både kvinnor och män. Ofta formuleras det som att män har makten och måste dela med sig av den till kvinnorna, och bara där missas så många poänger så att man kan få hicka. Vitsen är inte att säga att männen har hela makten och kvinnor inte har någon alls, och att utjämning bara kan ske genom att män generöst delar med sig till kvinnor för den goda sakens skull. Vitsen är istället att säga att så som maktrelationen ser ut idag förlorar både könen på det, och då inte bara i makttermer utan en hel rad andra grejer; närheten till barnen, att vara närvarande och jämlik i en relation, att tillvarata andra intressen än karriären, att ha en jämlik röst oberoende av situation och plats mm, mm, mm – alla vinner på jämlikhet helt enkelt för alla vinner på att alla mår bra. Så enkelt är det faktiskt. Så vi skulle kanske börja med att ta och byta namn - till Internationella Jämlikhetsdagen?
Internationella kvinnodagen är en dag på året då framsteg och bakslag uppmärksammas, då det hyllas och gnälls, då det är mycket snack men ofta (under resterande året) ganska lite verkstad. I år uppmärksammade Sydsvenskans Rakel Chukri att feminismen är ett delat läger – att det råder oenighet inom den paraplyterm som kan kallas feminism. En oenighet som visserligen kan behövas (Petra Östergren (red.) poängterar detta i inledningen till boken ”F-ordet. Mot en ny feminism” och jag är benägen att hålla med, en viss grad av oenighet behövs för att feminismen ska utvecklas och inte stagnera, feminister behöver med hjälp av olika synvinklar utmana varandra), men oenigheten gör också ofta att den enighet som är kravet för en lyckad kamp saknas. Kan det finnas något mer ineffektivt och kontraproduktivt än att fokusera på inre stridigheter och därmed glömma den egentliga yttre kampen?
Internationella kvinnodagen är en dag på året då framsteg och bakslag uppmärksammas, då det hyllas och gnälls, då det är mycket snack men ofta (under resterande året) ganska lite verkstad. I år uppmärksammade Sydsvenskans Rakel Chukri att feminismen är ett delat läger – att det råder oenighet inom den paraplyterm som kan kallas feminism. En oenighet som visserligen kan behövas (Petra Östergren (red.) poängterar detta i inledningen till boken ”F-ordet. Mot en ny feminism” och jag är benägen att hålla med, en viss grad av oenighet behövs för att feminismen ska utvecklas och inte stagnera, feminister behöver med hjälp av olika synvinklar utmana varandra), men oenigheten gör också ofta att den enighet som är kravet för en lyckad kamp saknas. Kan det finnas något mer ineffektivt och kontraproduktivt än att fokusera på inre stridigheter och därmed glömma den egentliga yttre kampen?
På dagens löpsedlar kan man bland annat läsa något i stil med ”därför är kvinnor bättre än män” (Metro) – och än en gång missar man poängen. Poängen är inte att kvinnor är bättre än män, inte heller att män är bättre än kvinnor. Poängen är att vi först och främst är individer, men att vi har lärt oss att vår individualitet bestäms av vårt kön och att vi därför ses som kön först och individ sen – och att vår könstillhörighet innebär att vi måste rätta in oss i en förfärlig mängd mallar för att inte bli ifrågasatta. I och med att vi är vår könstillhörighet före vi är individer har gruppen kvinnor historiskt och nutida tillerkänts mindre makt än gruppen män, bland annat eftersom en markör för mansgruppen är just makt. Därmed inte sagt att vi ska sluta vara kvinnor och män – men det måste väl ändå vara vem vi är som individer som har störst betydelse, där könstillhörighet är så viktigt för varje individ som den individen själv avgör och är en identitet bland flera.
Det som främst bekymrar mig med Internationella Kvinnodagen är dess format, en dag – EN dag – som uppmärksammar att halva jordens befolkning förfördelas till den andra halvans fördel. Och de brister som detta format utgör har poängterats förr, men jag kan inte hjälpa att ändå hänga upp mig på det. För det kan vara värt att uppmärksamma att vi i Sverige också firar Kanelbullens dag. Liksom kvinnor får kanelbullen en av 365 dagar. Vad betyder det? Innebär det att kvinnor och kanelbullar är lika viktiga? (Kanelbullens dag som kom till för att främja hemmabakandet, ett hemmabakande som presumtivt utfördes av förklädsklädda, barnafödande kvinnor och som därför på sätt och vis kan ses som Internationella Kvinnodagens antites). Och innebär det att alla andra dagar är mansdagar? Den – kanske inte alltid så retoriska – frågan har som sagt ställts förr och vad jag vet ännu inte fått något ordentligt svar. Jag väntar fortfarande – på svaret till den frågan och på ett format som uppmärksammar maktobalansen mellan könen på ett sätt som faktiskt gör skillnad fler dagar på året än en.
